20110518

Med blicken framåt...

Livet är lite av en bergodalbana, det går upp, det går ner, lite runt och lite snett... ja ni förstår nog vad jag menar. Men det är väl så det ska vara, livet ska inte vara en stilla promenad utan hinder, utan man behöver ha lite kuperad terräng för att sedan kunna uppskatta promenaden när marken väl planar ut. Man tar sig igenom den svåra och jobbiga terrängen för att sedan kunna njuta av en picknick i det mjuka gräset tillfreds med sig själv och återigen ork och lust att blicka framåt. Om vi inte var tvungna att ta oss igenom de tyngre perioderna tror jag inte att vi hade kunnat uppskatta de finare stunder som gör livet så roligt att leva.

Jag vet att jag kommer att få leva med sjukdomen jag fick förra året antagligen resten av mitt liv och jag försöker leva för stunden och för de dagar då jag inte har ont och som idag är så många fler än det var förra året. Men så fort smärtorna kommer som ett brev på posten, tappar jag greppet om allt. Livet blir tungt, orken försvinner, lust och glädje likaså, musiken är inte längre lika vacker. Jag hör inte fågelsången eller ser blommornas klara färger. Drömmarna känns så långt borta och svåra att förverkliga. Jag blir negativ och modfälld. Ångest och dåligt samvete följer med sjukdomen som två trygga följeslagare. Usch, jag vill verkligen inte ha ont! Jag vill inte vara rädd för att behöva leva med det här för alltid! Kan jag någonsin riktigt slappna av mellan perioderna av smärta när jag inte vet när de kommer nästa gång. Är det på drömresan, i trädgården, på jobbet.... Ögonblick jag njuter av, älskar och är lycklig i, blir mörka och glanslösa. Förtvivlan och sorg! Jag är rädd för komplikationerna som följer med sjukdomen och att de ska bli orsak att jag i framtiden tillsammans med Christoffer inte kan uppleva saker vi tillsammans drömmer och längtar efter. Den här gången hade jag "bara" ont i några veckor, vilket är ett jätte framsteg jämfört med förra året men hur kommer det blir nästa gång? Blir det imorgon, nästa vecka, månad, år? Jag kanske är löjlig som inte är stark nog, men jag orkar helt enkelt inte vara stark och positiv. Jag tycker synd om mig själv, rätt eller fel? Jag vet inte... men såklart att det aldrig är bra att vara "svag" utan allt blir ju så mycket lättare genom att se saker positivt och med glädje och styrka. Bloggen har blivit lite som ett plank där jag kan skriva av mig, för många är jag anonym vilket jag tycker är skönt. Jag kan vrida och vända på saker, gnälla och tycka synd om mig själv och att sen vrida om hela situationen för att istället se möjligheterna och att  i slutändan kunna se att det är så otroligt underbart att leva. Jag är så oerhört lyckligt lottad som har så många omkring mig som bryr sig om mig och ger mig sånt enormt stöd vilket gör det jobbiga så mycket enklare att hantera. När det var som värst och jag fysiskt inte klarade av att själv hantera smärtan, släppte min underbara och älskade mamma allt för att finnas där för mig och stötta, pyssla om och laga ihop mig tills jag blev hel och själv orkade stå på egna ben igen. Jag älskar dig så mycket mamma! Du betyder så otroligt mycket för mig och jag är så otroligt glad och tacksam att jag har dig som mamma och vän! 

Trots åkommor har jag ändå hunnit njuta av den vackra vår vi haft, för nu är det väl ändå inte vår längre utan tidig sommar :) På påskdagen blev det en liten utflykt till Vägeröds Dalar, har ni inte varit där och ska semestra i Bohuslän rekommenderar jag att packa picknickkorgen och ta er en underbar promenad i detta vackra naturreservat (på tal om kuperad terräng :). Som en lummig oas beskrivs området och jag kan inte annat än hålla med. Vägeröds Dalar ligger på Skaftös ostsida, googla för mer info ;-) Bilderna ovan är från utflykten. Under promenaden bland bokskogar och kraftiga ekar kändes det som man kommit till tropikerna där murgrönan med sina otroligt häftiga rötter klängde sig fast längs träden för att nå ljuset uppe vid trädtopparna.

Jag önskar er alla en fortsatt underbar kväll! 
KRAM

5 kommentarer:

Min plats i solen sa...

Hej Linnéa!

Du skriver så vackert, smärtsamt, öppet och sårbart att jag får tårar i ögonen när jag läser dina ord. Jag känner din smärta i dina ord och jag önskar att jag kunde göra något för att lindra din smärta. Göra något för att göra det lättare för dig. Men allt jag kan göra är att skicka dig stora, stora styrkekramar vännen och låta dig veta att jag känner med dig, tänker på dig och hoppas att detta inte ska hindra dig från att nå alla dina drömmar och mål Linnéa. Du är en fighter! Dessutom tar du de mest fantastiska foto som tar andan ur mig varenda gång jag kikar in här hos dig.

Sköt om dig fina du!

Stora kramar
Lotta

the shed sa...

Men fina vännen min, du beskriver din situation så jag får tårar i ögonen. Åh, vad jag hade velat stötta dig irl, försöker på mitt bästa sätt här på bloggen iaf. Du ska ha drömmar, ska ha mål så är det bara. Inte konstigt om du faller igenom när det är som värst. Du är en mänsklig Linnéa, du får lov att ha mindre goda stunder. Så fint att du har stöd i din mamma, ni verkar stå varandra väldigt nära.
Dina bilder är så stämningsfulla och fina. Skönt att du fann ett ställe där du kunde hämta energi.

STOR STYRKEKRAM till dig!
kram/Tina

milla-andante sa...

Sitter med tårar i ögonen... men det är nog inget mot vad din mamma känner när hon läser dessa rader.
Så känslomässigt och vackert du skriver!
Förstår dig så väl vännen, jag lever själv med en obotlig och nyckfull sjukdom, men jag har burit på den sedan 2007 och haft lite längre tid på mig att vänja mig. Det önskar jag sååå att du också kommer att göra med din sjukdom, hitta olika små lösningar och ett förhållningssätt till oron och smärtan som gör att det känns lite bättre. Vi får stötta varandra och påminna varandra om att leva så gott vi bara kan NU!!!

Så fina bilder, tack för utflyktstipset!!!
KRAMAR

Mamma sa...

Tack själv du underbara dotter.
Vi finns till för varandra vi människor, några mer än andra och det är viktigt att vi hjälps åt när det är jobbigt. När jag har det jobbigt finns du där för mig. Du är född ur kärlek och den man älskar tar man hand om, du som jag.
Tusen kramar

Anonym sa...

vad jag letade efter, tack